Hjälpmedel - om föräldrar

Föräldrar

Fader okänd

Samhällets och lagstiftarnas syn på barn avlade utanför äktenskapet har förändrats på många sätt från medeltiden fram till modern tid. Därmed har också möjligheterna att i de skriftliga källorna finna båda föräldrarna till ett barn förändrats. I Fader okänd gör författaren en grundlig genomgång av dessa källor, hon förklarar också i vilken samhällelig kontext de kommit till, och ger praktiska tips om hur man söker i dem. I tre fallstudier visar hon att även om man inte alltid kan få veta vem den rätte fadern är, kan man få en fördjupad kunskap om hur förhållandena för modern, barnet, och även den eventuella fadern kunde gestalta sig.

"Till fader utlades en expedit i Malmö vars namn hon icke vet"

För släkt- och personforskningen innebär en "okänd fader" ofta att en släktutredning måste avbrytas eller att en biografi blir ofullständig. Författaren, som specialiserat sig på olika typer av genealogiska problem, ger här en sammanfattning av vilka möjligheter som finns att få fram arkivaliska uppgifter om fäder till utomäktenskapliga barn. Särskild hänsyn tages till förhållandena i Skåne, Halland och Blekinge.

Det har alltid fötts barn utom äktenskapet. Även under tider när utomäktenskapligt umgänge var straffbart, vilket det var fram till 1865 , föddes många barn utan att föräldrarna var gifta, som "oäkta".

Andelen oäkta barn varierade, både över landet och över tiden. Ojämförligt flest oäkta barn föddes inte oväntat i Stockholm. I mitten av 1700-talet föddes det fem gånger fler barn utom äktenskapet i huvudstaden än medeltalet för landet. Hundra år senare var skillnaderna desamma mellan huvudstaden och landsorten. Då föddes 40% av barnen i Stockholm utom äktenskapet mot 8% i riket som helhet. Orsakerna torde ha varit flera. Kvinnor kom från landsorten för att föda sina barn, dels för att kunna dölja nedkomsten, dels för att föda på Allmänna Barnhuset i Stockholm och kanske lämna barnet där. Barn kunde mot en avgift " köpas in" på barnhuset. Hade modern inte pengar, kunde hon genom att bli amma på barnhuset betala för sitt barn. Under senare delen av 1800-talet sökte sig kvinnor till de allmänna barnbördshusen i staden.

Även i övriga landet var de ogifta barnaföderskorna ojämnt fördelade. Malmö stad hade år 1863 drygt 11% , dvs. långt under huvudstadssiffrorna. Malmöhus län låg stadigt långt ner på skalan över andelen utomäktenskapligt födda barn. Vid 1700-talets mitt föddes ett barn av 435 utom äktenskapet i Malmöhus län, ett av 72 i Hallands län, ett av 45 i Kristianstads län och ett av 26 i Blekinge län. Medan många forskare har sysslat med de ogifta barnföderskorna, har fäderna till dessa barn tilldragit sig ett förvånansvärt svagt intresse. Detta kan kanske delvis förklaras av att det i de flesta fall är uppenbart vem modern var, medan det ofta endast finns få och oklara uppgifter om fadern. Rubrikens expedit i Malmö, som utlades som barnafader i Lyngby 1771 utan något namns nämnande, är ingalunda något unikt fall. Här skall det dock påpekas att expedit vid denna tid hade en annan betydelse än idag; det betecknade nämligen en av tjänstemännen vid landsstaten. Ofta uppehöll sig prästen vid moderns vandel i födelseboksnotisen och lämnade få - om ens några - uppgifter om fadern. "Kvinnfolket Dorthea Petersdotter som en gång tillförne fött oäkta barn, har nu åter genom satans frestelse och sitt eget horaktiga väsende fött en oäkta son den 22 juni …" Detta finns antecknat om en moder i Lemmeströ födelse bok 1739. Om fadern anges dock här, att han hette Carl Jöransson och hade tjänat i Slätteröd.

Många var emellertid - av olika skäl - intresserade av vem barnafadern var, och det innebär att det också finns möjligheter att spåra många av gångna tiders fäder. Jag kommer här att gå igenom några av dem som var intresserade, och presentera det material, som detta intresse kan ha avsatt.

Domstolarna

Enligt 1734 års lag - och även tidigare såväl svensk som dansk lagstiftning - var utomäktenskapligt umgänge, " lägersmål", straffbart. Vid vilken domstol togs målet upp? Enligt rättegångsbalken i 1734 års lag skulle målet tas upp där kvinnan var hävdad, om hon uppgav att hon var lägrad under äktenskapslöfte. Detta torde ha gällt alla lägersmål.

Var båda kontrahenterna ogifta, blev påföljden böter. Bötesbeloppet, namnen på de bötfällda samt en hänvisning till målet återfinns därför i de s.k. saköreslängderna efter varje ting i domböckerna. Dessa längder kan därför tjäna som ett register till de mål i domboken, där böter utdömts. Detta är en vanlig väg att söka uppgifter om barnafäder. Den har dock sina begränsningar. Den första är att alla brott naturligtvis inte beivrades.

I många fall var på följden inte böter, och de inblandade återfinns därför inte i saköreslängden, även om målet kom upp inför tinget. Även om den normala påföljden vid "lönskaläge" var böter, kunde detta straff omvandlas till fängelsestraff eller arbete vid kyrka, slott eller fästning, om de inblandade saknade tillgångar.Var någon av de inblandade gift, blev påföljden strängare än böter, och de återfinns därför inte i saköreslängden. Var båda gifta, "tvefalt hor", var påföljden enligt 1734 års lag och äldre lagstiftning dödsstraff. Detta mildrades dock senare till fängelse Var en av dem gift, "enfalt hor&", blev påföljden fängelse för den dom som var gift. Även i vissa andra fall såg rätten strängare på brottet, t.ex. om lägersmålet hade förövats av en förmyndare eller läromästare med hans myndling eller elev.

En annan begränsning är, att alla mödrar inte uppgav barnafaderns namn. Orsakerna kunde vara flera. Gav en kvinna en gift man skulden för att han lägrat henne, så gav lagen utrymme för honom att fria sig med s.k. edgång. Nekade han under ed, dömdes endast kvinnan lönskaläge. I vissa fall kunde hon då också dömas för osann tillvitelse.

Även när kvinnan uppgav mannens namn , var det vanligt att han inte kom till rättegången. Han dömdes då till böter för "uteblivande", och målet sköts upp till nästa ting. En genomgång av ett antal saköreslängder och kontroller i domböckerna visar, att huvudparten av de män, som enligt längden var bötfällda för uteblivande, var instämda barnafäder, som uteblivit från rättegången. En fortsatt undersökning framåt i tiden visar, att då målet kommer upp nästa gång vissa återigen uteblir och döms till böter. Dessa presumtiva fäder är ofta soldater vid de värvade regementena eller har andra rörliga yrken och har redan lämnat trakten, när målet kommer upp, eller räknar med att de är svåra att spåra. En genomgång av dem som bötfällts för uteblivande i saköreslängderna, kan därför ge upplysningar om barnafäder. Dessa har dock endast utpekats av barnets mor och är inte dömda.

Om en kvinna fött barn utom äktenskapet och sedan gifte sig med barnafadern, blev barnet ansett för äkta. I femte kapitlets första paragraf i giftermålsbalken i 1734 års lag stadgas följande: "Avlar man barn med sin fästekvinna, eller under äktenskapslöfte, eller i lönskaläge. därå sedan äktenskap följer: de barn äro äkta barn, och kvinnan njuter laggift hustrus rätt." Dessa barns föräldrar ansågs ha "sonat" sitt brott med giftermålet och finns därför inte i saköreslängderna. Ibland skedde detta giftermål lång tid efter barnets födelse, och någon ändring av födelsenotisen för barnet skedde inte. Den enda uppgiften om att barnet nu är äkta och moderns man är barnafader, är inte sällan att ordet "oäkta" framför barnets namn i husförhörslängden har strukits vid moderns giftermål. Ibland finns också ett faderskapserkännande i lysningsboken.

Kyrkan

Vid sidan av världslig lag hade även kyrkolagen föreskrifter om barn födda utom äktenskap och om lönskaläge. I vad mån fäder till de oäkta barnen finns införda i födelseböckerna eller ej varierar från församling till församling och över tid. Generellt kan sägas, att fäderna i större utsträckning finns införda i mindre församlingar än i större eller i städerna och i högre grad i äldre tid än sedan lägersmålböterna tagits bort. Det senare hänger ihop med att det i äldre tid är angivet, att barnafader "utlades" av modern vid födelsen eller dopet, medan längre fram i tiden ofta endast de fäder finns angivna i födelseboken, som dömts för faderskapet vid tinget.

Även i de fall där fadern inte finns angiven i födelseboken, kan uppgifter om faderskap finnas i husförhörslängden. Anteckningar om faderskapet kan finnas vid moderns eller faderns namn eller bådas. Anledningen kan vara, att prästen ville ha lägersmålet i åtanke, när personerna antecknade sig för nattvard eller ville ingå äktenskap eller om det blev fråga om fattighjälp för barnet. Det kan löna sig att söka framåt i tiden i husförhörslängderna. Faderns namn kan anges för första gången så sent som när barnet är vuxet.

För Johan Gustaf, oäkta son till AnnaLisa Andersdotter i Laholm, anges i husförhörslängden "torparesonen Gudmund Hansson från Kungsgården" som fader för första gången, när sonen är nära 20 år gammal. Anledningen till att faderns namn kommer fram nu är troligen, att sonen tar ut ett arbetsintyg till Danmark och behöver föräldrarnas namn på detta. 1686 års kyrkolag stadgade, att den som begått lönskaläge skulle stå uppenbar skrift. Den skyldige eller skyldiga, skulle då stå på en speciell pliktpall. I hela församlingens närvaro blev hon eller han sedan avlöst. Detta ändrades genom att pliktpallen avskaffades 1741 och att kvinnan och mannen istället fick stå s.k. enskild skrift. Denna ägde rum i kyrkans sakristia och övervars endast av prästen och tre eller fyra vittnen, men inför församlingen kungjordes tydligt vilka personer som var underkastade denna speciella ceremoni. Den enskilda skriften avskaffades genom en kunglig förordning 1855 men kom i praktiken att leva kvar i flera decennier till för kvinnans del. Om en kvinna, som fött oäkta barn, önskade begå nattvarden, fick hon nämligen inte deltaga tillsammans med församlingen i det allmänna skriftermål, som föregick nattvarden, utan skulle skriftas enskilt. I samband med nattvardsgudstjänster kom hon sålunda fortfarande att pekas ut inför församlingen. I många av kyrkoarkivens födelseböcker finns längder över personer, som undergått skrift, s. k. absolutionslängder, bevarade. De flesta skriftade är de som dömts för lägersmål. Här ges en hänvisning till häradsrättens dom, den skyldiges namn, oftast en uppgift om med vem lägersmålet skett samt vittnenas namn.

Uti augusti månad samma år absolverades kvinnspersonen Malena Olsdotter enligt tingsrättens utslag den 3 juni 1768 för enfalt hor med sin matfader bonden Erik Hansson i Värby. 1769 uti februari absolverades gifte mannen Erik Hansson i Värby enligt Bara tingsrättens dom den 3 juni 1768 för begånget enfalt hor med sin tjänstepiga Malena Olsdotter."

När sådana längder finns, är de den snabbaste vägen att få faderns namn och en ingång till målet i rätten. Prästerskapet var emot att pliktpallen avskaffades. Man fruktade, att antalet lägersmål skulle öka snabbt. Domkapitlet i Lund fordrade under mitten av 1700 - talet in uppgifter från varje församling om antalet oäkta barn åren före och efter pliktpallens avskaffade. Många församlingar sände här in utförliga uppgifter, som upptar mödrarnas namn och utlagda barnafäder. Här finns ett samlat material för hela stiftet även om det bara omfattar ett tiotal år. När en kvinna eller man dömdes till böter för lägersmål eller hor, gick en del av de utdömda böterna till kyrkan. Lägersmålsböterna var en inkomstkälla för kyrkan. Böterna upptogs därför som en tillgång i kyrkornas räkenskaper. I kyrkoböckernas räkenskapsvolymer finns därför lägersmålen upptagna under inkomster Här finns ofta angivet namnen på de bötande, och ofta är det också angivet med vem lägersmålet skett. Saknade de skyldiga tillgångar, kan det också finnas angivet hur böterna skulle betalas:

Sedan reservkarlen Anders Trulsson och pigan Margareta Eriks dotter i Bösarp med arbete avtjänat de dem ådömda böter så avskrevs enligt ordres 2:-." (Brösarps kyrkoräkenskaper 1791. )

Saknas kyrkoräkenskaper för församlingen, t.ex. p.g.a. brand i kyrkoarkivet, finns det fortfarande möjligheter att kontrollera kyrkoräkenskaperna genom att en avskrift sändes in till kyrkokontoren och finns bevarad i landskontorets arkiv.

Modern

Modern hade, åtminstone i de flesta fall, intresse av att barnafaderns namn blev angivet, om inte annat för att få barnuppfostringshjälp för barnet. Enligt äldre lagstiftning bestämdes underhållet oftast med faderskapet och innebar, att modern skulle föda barnet de första tre åren, och därefter fadern tills det fyllde sju år. Det dömdes ofta ut i samband med lägersmålet beivrades. Enligt 1734 års lag skulle barnet njuta nödtorftig föda och uppfostran till dess det kunde föda sig själv. Fortfarande bestämdes oftast underhållet på samma gång som faderskapet, när lägersmålet var uppe i rätten. Fr.o.m. 1864 ändrades lagen på så sätt, att böter för lönskaläge. endast utgick i de fall en kvinna stämde in i en man för att han rått henne med barn, och han blev ålagd att betala underhåll. I praktiken hade detta varit fallet redan. År 1860 fick 1011 män stå till svars inför domstol. Samma år födde 12181 kvinnor barn utom äktenskapet

Endast ca åtta procent av fäderna fick alltså faderskapet utdömt vid domstol  Allt färre av barnafäderna döms under 1800 - talets lopp. Från 1864 utdöms som sagt endast lägersmålsböter om mannen dragits inför domstol och dömts på kvinnans initiativ. Saköreslängderna fångar upp allt färre av fäderna. För mödrarna detta att det nu låg på dem att föra talan mot mannen inför domstol. Många kvinnor saknade både kraft och ekonomiska resurser att göra detta. Samhället var inte heller berett att hjälpa dem. I många fall blev kvinnan tvungen att anlita fattigvården för att inhysas på fattighuset med sitt barn. Fattigvårds- nämnden i Lund anhöll därför 1879 hos stadsfullmäktige om anslag åt en lämplig person, vilken som sakförare skulle biträda dessa kvinnor, så att de kunde stämma barnafäderna på barnuppfostringshjälp. Ansökan avslogs. De kvinnor, som stämde barnafäderna på uppfostringshjälp, var därför inte i majoritet. De kom ofta från bättre förhållanden och var t. ex. bonddöttrar med en bror eller far, som kunde stödja dem. Vidare gick en mycket stor andel av stämningarna aldrig till rättegång. Detta torde ha varit en följd av lagstiftningen. Blev mannen dömd, skulle han, förutom underhållet betala böter på etthundra riksdaler. Mannen hade i de fall han trodde sig bliva dömd, klara fördelar att göra upp i godo och slippa böterna. Även kvinnan kunde lagsöka mannen inte bara för uppfostringshjälp utan även för andra uppgifter. När hushållerskan Ingrid Smith blir åtalad för lönskaläge vid Albo härads ting 1822, svarar hon med att hävda att barnet var avlat under äktenskapslöfte och presenterar följande räkning (Albo häradsrätt, Aia: 81, LLA):

Min bror mästaren Lars Smet begär för husvarelse och sängkläder för ett halft år 16 Rd
även begär han för det han varit och rest till tinget 3 gånger 5 Rd
för barndopet för präst och klockare kostade mig 1 Rd
till barnmorskan 1 Rd
till traktamenter till barndopet 2 Rd

mitt barn levde en månad vad domstolen behagar döma vad jag under den tiden kunde hava för besvär och om jag har något
för det att förvänta när mitt barn dog
till likkista 1 Rd
till präst och klockare 1 Rd
till traktamenter vid begravningen 6 Rd
till plikten 2 Rd
och vad jag kan för övrigt hava att förvänta för mitt lidande är domstolen vara god själv bedöma

Ingrid Smitt

Rätten friade barnafadern, trädgårdsmästaren la Motte från äktenskapslöftet, men han ålades att betala henne hela 20 riksdaler banko samt böter för lönskaläget. Bidragande till rättens bedömning torde vara hennes ställning som hushållerska på Äsperöds gods samt hennes brors resoluta uppträdande vid tingen. la Motte uteblev vid två ting, innan han fann för gott att inställa sig efter hämtning av fjärdingsmannen. Kvinnan kunde vinna på en sådan uppgörelse. Var mannen i små omständigheter, kunde hon riskera att hans tillgångar räckte till böterna men inte till underhållet, om han blev dömd. Allt detta sammantaget gör, att förhållandevis få faderskapsmål finns i domböckerna från 1864 och framåt. Däremot finns många män instämda för barn uppfostringshjälp i de s.k. stämningslistor, som finns bevarade, om än ofullständigt, i domstolsarkiven. Barnuppfostringsmålen utmärks av att de i mycket stor utsträckning är överkorsade, d.v.s. stämningarna har återtagits innan de gick till rättegång.

Fattigvården

Då många mödrar blev beroende av fattighjälp för sig och sitt barn, borde fattigvården ha varit intresserad av att få barnafäderna att betala underhåll. Enskilda ledamöter i fattigvårdsnämnderna bistod någon gång vid rättegångar om barnuppfostringsbidrag, men det ansågs inte tillbörligt att fattigvården lämnade bidrag, så att modern kunde öppna rättegång mot barnafadern. Däremot finns det ofta beskrivningar av moderns situation i fattigvårdens protokoll, och ibland finns här också uppgifter om omständigheterna kring hur hon blivit "rådd" med barn.

Barnet

Slutligen, hade inte barnet själv, åtminstone som äldre, intresse av att få faderskapet fastställt? Det intresse vi tänker på idag, arvsrätten efter fadern och hans familj, gällde inte i äldre tid. Före 1917 hade barn utom äktenskapet inte arvsrätt efter fadern, även om faderskapet var fastställt. Detta innebär, att utomäktenskapliga barn inte finns upptagna i faderns bouppteckning. Före 1866 hade det utomäktenskapliga barnet ingen arvsrätt efter modern eller hennes familj heller - däremot ärvde modern barnet om det dog. Detta innebär, att barn, som vuxit upp med sammanboende men ogifta föräldrar, inte finns upptagna som arvingar i föräldrarnas bouppteckning. En sådan situation kunde t. ex. uppstå, om en av föräldrarna kunde fått skilsmässa från ett tidigare äktenskap men ej rätt till omgifte. Från 1866 ärvde det utomäktenskapliga barnet sin mor med vissa inskränkningar. Arvet fick inkräkta på bröstarvingarnas laglott, och det utomäktenskapliga barnet fick inte vara avlat under moderns äktenskap eller i förbjudna led. Därtill krävdes att modern antecknat det som sitt i kyrkoboken. Därav härrör de speciella intygandena i födelseböckerna vid seklets slut om att modern erkände barnet som sitt.

Övriga ledtrådar

Slutligen, när allt detta material har genomgåtts och någon fader inte har påträffats, vad finns det då för utvägar? Finns det en släkttradition om vem fadern var - och det finns förvånansvärt ofta - bör man söka igenom alla anteckningar om hans liv. Finns ingen tradition, kan det löna sig att söka i moderns närmaste omgivning; man kan t.ex. följa anteckningarna om hennes husbonde eller dem som tjänstgjorde i hennes familj. Prostdottern Maria Lovisa blir rådd med barn 1744, bara 16 år gammal. Samtidigt startar en bitter fejd mellan hennes fader, prosten Low i N. Rörum och hans hjälppräst. En genomgång av brevväxlingen från hjälpprästen till biskopen visar honom som en flitig brevskrivare. Han klagar över sin svåra situation hos prosten, vill att biskopen skall förstå honom och sänder fåglar och en hare med breven. Slutligen, när han i brevet hoppas att biskopen uppskattat gåvorna, meddelar han att prosten tillvitar honom dotterns felsteg. Förekom det en skilsmässa i moderns närmaste omgivning, kan det löna sig att gå in i skilsmässohandlingarna. Ett barn utom äktenskapet var skilsmässoanledning, om barnafadern var gift. Ville hustrun ha skilsmässa av denna anledning, fick hon dra målet inför domkapitlet, som handhade skilsmässorna före 1917.Varför här finns en utförlig beskrivning av omständigheterna.

Slutligen några ord om det utom- äktenskapliga barnets efternamn. I vad mån är det övertaget från fadern? Barnet antecknades i äldre tid vanligen inte med efternamn i kyrkböckerna förrän i samband med konfirmationen. Det namn barnet då fick, kan vara faderns med ett son eller dotter efter. I bland fick barnet moderns namn med son eller dotter efter t. ex. Rebeckasdotter. Var modern omgift, fick barnet istället ofta styvfaderns namn. Växte barnet upp hos morföräldrarna, fick det ofta morfaderns namn. Viktigt att veta är här att någon namnskydd inte fanns i äldre tid. För några år sedan hade vi på landsarkivet en förfrågan från en tysk man om hans adliga bakgrund. Han hade en förfäder som hade hetat Bonde. När vi slog upp fadern i husförhörslängden, fann vi honom med en lång rad syskon, alla med olika, adliga efternamn som Barnekow, Bonde, Sparre. I marginalen hade prästen med rött skrivit om modern "sockenhoran". Uppenbarligen var inte representanter för många av Sveriges adelssläkter barnafäder i denna familj, utan modern torde ha insett, att ett bra efternamn kunde hjälpa hennes barn en bra bit på vägen.

Upp

Okänd moder

Föregående artikels utredning av problematiken kring okända fäder kompletteras här av en studie, som presenterar bakgrunden till det märkliga förhållandet att modern i vissa fall kunde antecknas som okänd i födelseboken.

Vem är jag? Den frågan har människor ställt sig i alla tider. Frågan är både existentiell och psykologisk - den rör vid många skikt i vårt medvetande. Frågan kan emellertid vara mycket mer konkret än den först kan synas - " vem är jag", nämligen i bemärkelsen " var kommer jag ifrån, vem är min biologiska familj, vilka är mina rötter?" Det finns människor i Sverige som har anledning att ställa sig frågan just på det sättet Och jag tänker då inte på adoptiv barn från andra länder eller från Sverige. Jag tänker på dem, vid vilkas namn det i födelse - och dopboken står antecknat " okänd moder". Det är väl känt att barn för inte så länge sedan antecknades som " oäkta", när de var födda utom äktenskapet. Modern kanske angavs som " piga" eller " fruntimmer " eller t. o. m. " qvinsperson". Ofta finns inga uppgifter om fadern, och han förblir på så sätt ofta okänd - om det inte finns uppgifter om honom i någon annan källa.

Men modern? Hur kan hon vara okänd? Från slutet av 1700 - talet t. o. m. 1917, medgav lagen att modern faktiskt kunde vara okänd, hemlig, både för barnmorskan, prästen och för barnet självt. Detta att föda barn utan att vara gift innebar som bekant en skam ( se t. ex . Jonas Frykmans bok Horan i bondesamhället, som behandlar de konsekvenser utomäktenskapliga födslar kunde få både för mor och barn), och medförde ofta en ohållbar situation, både socialt och ekonomiskt. Det hände att kvinnan som enda utväg såg att döda sitt barn, sedan hon fött det - trots att barnamord medförde dödsstraff. Detta kunde ske på flera sett: genom att barnet sattes ut att frysa ihjäl, genom att det ströps, eller, inte ovanligt, genom vad som i dödböckerna kallas att " barnet ihjälqväfdes i moderns säng" ( att detta skulle vara en medveten metod i ifrågasätts dock i Arthur Thomsons bok Barn kvävningen).

Det finns belägg för att man ända sedan 1600 - talet diskuterat att vidtaga åtgärder för att söka förhindra barnamorden. Under Gustav III:s tid, den 17 oktober 1787, utfärdades ett kungligt brev angående några författningar till förekommande av barnamord. I paragraf 7 står " At Qwinna, som vill å okänd ort framföda fostret, må i sådant uppsåt lemnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd: Och anser Kongl. Maj: t then olägenhet mindre, om på sådant sätt någon olofligt Häfdande skulle döljas än at, genom sträng efterfrågan i thylikt tillfälle, betaga et blödigt sinne all utwäg at dölja sin förbrytelse". I samma brev står f. ö. också att " hävdade" kvinnor i t. ex lysningar till giftermål " icke må utmärkas såsom mindre ärlig och kallas Kona, qwins - Person eller Fäste - Qwinna, utan må hon nämnas för Deja, Piga, hushållerska, eller hwad annars icke menligt är eller Lägersmålet beteknar. " Brevet innebar alltså att den som önskade fick föda sitt barn utan att yppa sitt namn. Detta var en åtgärd, som visserligen motverkade barnamord men som också skyddade den enskilda kvinnan. Hon kunde föda barnet i hemlighet, barnet blev fosterbarn eller adopterades, och det fanns ingenting som i efterhand kunde binda samman mor och barn. Att förordningen - som lär ha kallats " horeförordningen" - inte såg till barnets intressen när det väl blivit fött, uppmärksammades inte då, trots att stark kritik riktades mot den, i synnerhet från prästerskapet. Den kom nämligen att innebära att barnet saknade rötter och i olika avseenden placerades utanför rättssamhället. Först 1905 erhöll barn utom äktenskap rätt att ärva sina mödrar och hennes släktingar på samma sätt som barn inom äktenskap. Men ett barn vars moder var okänd hade ju inte någon släkt alls. Man kan undra vilka kvinnor som gynnades av lagen. Någon systematisk undersökning har av förklarliga skäl aldrig gjorts. Man har menat att den kom till för att i första hand skydda s. k. bättre bemedlade kvinnor. Och det var säkert dessa som i första hand kunde utnyttja den. Det krävdes ekonomiska möjligheter att resa bort, stanna borta lämpligt länge, lämna sitt arbete temporärt, inackordera sig hos en barnmorska och kanske låta utackordera barnet mot den begärda ersättningen. Men även om kvinnan inte själv hade pengar till allt detta, var det så att en okänd moder också innebar en okänd fader, och en välsituerad fader var ju också intresserad av graviditet och barn doldes, i synnerhet om han befann sig i karriären eller kanske t.o.m. själv var gift. Om det nu var så att modern efteråt ångrade att hon låtit anteckna sig som okänd moder? Det var ju svårt, för att inte säga omöjligt, att i efterhand styrka att hon verkligen var mor, när allt gjorts för att dölja det. Genom ett tillägg i barnmorskereglementet 1856 kom en möjlighet:

"Hemtas Barnmorska till hemlig förlossning, eller mottager hon hos sig barnaföderska, som önskar vara okänd ware Barnmorska förbjudet att söka barnafaderns namn, eller qwinnan någon uppgift, som härmed kan ega sammanhang, aflocka eller aftwinga. Änskönt förlossningen warit hemlig, må dock Barnmorska hwarken sjelf undandölja barnet , eller till sådan åtgärd biträde lemna.--- Wid hemlig förlossning bör Barnmorskan för öfrigt råda qwinnan att uppteckna sitt namn och hemwist å ett papper, hwilket, af henne försegladt, förelägges den prest, för hwilken hon ofördröjligen skall förlossningen anmäla --- Sedan detta papper blifwigt med wederbörlig anteckning och prestens sigill försedt, bör qwinnan uppmanas att, för sin såwäl som barnets framtida säkerhet, samma papper noga förwara."

Det var alltså kvinnans egen sak att se till att pappret - namnsedeln - förvarades ordentligt. Många sådana namnsedlar lämnades in till presterna antingen direkt genom kvinnornas försorg, eller genom barnmorskor som fått dem i sin vård. På så sätt har många namnsedlar kommit att ingå i kyrkoarkiven, i synnerhet i de största städerna, där de flesta födslar med okända mödrar ägde rum av förklarliga skäl: möjligheten att vara anonym var störst där. Det var många kvinnor och barn det rörde sig om: i Stockholm föddes 1875-1895 ca 800 sådana barn per år. Och i Sverige föddes totalt under 1908-1911 3890 barn till okända mödrar. Det betyder att det ännu i Sverige lever ett antal människor, som aldrig fått veta vem deras biologiska mor har varit. Jag har själv under mina tio år som arkivarie tagit emot flera personer, som varit barn till okända mödrar och som hoppats på hjälp att få ett svar på sin fråga. Och många söker ännu i kyrkoarkiven i hopp om att deras namnsedel ska ha bevarats.

En person som gjorde en stor insats för de ogifta mödrarna och deras barn var kyrkoherden i Caroli församling i Malmö, Hagbard Isberg. Han har skrivit en rad självbiografiska böcker med stort dokumentariskt värde. I en av dem, "Så var det …", berättar han ingående om just de okända mödrarna. Han beskriver flera tillfällen då han hjälpt barnen att hitta sina mödrar. Ofta var det frågan om rena detektivarbetet. Ibland var han hjälpt av att en namnsedel existerade, i andra fall fanns det kanske bara ett anonymt kort från modern, som på avstånd följt barnet och visste vart det tagit vägen. Det kunde röra sig om känsliga uppdrag: modern var kanske gift och hade barn, och det barn hon hållit sig hemlig för visste ingen om. Saken kunde ha en annan, olustig sida: det okända barnet sökte utöva utpressning och kräva sin biologiska mor på pengar genom att hota med att träda fram och ställa till med skandal. Sådana fall var säkert försvinnande få; det gällde ändå för de förmedlande parterna, oftast församlingsprästerna, att noga undersöka att något hot inte förelåg innan kontakterna knöts ihop. Hagbard Isberg - som är värd en egen biolografisk skildring - Var en av initiativtagarna till de nya lagar som trädde i kraft kring 1917 - 1918, lagar där barnets, och i synnerhet det utomäktenskapliga barnets, rätt stadfästes.

I lagen om barn utom äktenskapet 1917, en milstolpe i svensk sociallagstiftning, står uttryckligen att det kungliga brevet från 1778 slutligen upphävs. I Malmö föddes den 30 maj 1898 en pojke Hjalmar Robert som son till okänd moder. Denne pojke växte upp med sin fosterfamiljs efternamn, Gullberg, och blev författare. Vid anteckningen i födelse - och dopboken i S: t Petri församling har prosten Lysander skrivit med blyerts: " Hjalmar Gullberg, Sv. Akad." Det finns ingen namnsedel bevarad i hans fall, men de biologiska föräldrarna Robert och Hilda Brand, var ändå kända för honom. De gifte sig sedermera men tog ändå inte pojken till sig. De bodde på en s. k. fin adress i Malmö bara några kvarter från sonens betydligt enklare. Varken i Roberts eller i Hildas bouppteckning nämns bland arvingarna sonen Hjalmar, som de faktiskt aldrig erkänt som sin. Men då båda föräldrarna var döda fastställde rådhusrätten i Malmö Hjalmars rätta börd med hjälp av vittnesmål från barnmorskan som ännu levde, och från fostermodern. Bland Hjalmar Guldbergs efterlämnade papper (som nu förvaras i Lunds universitetsbibliotek) finns en dikt bevarad, det enda ställe där han öppet talar om omständigheterna kring sitt ursprung:

För att jag inte var som andra,
för att mitt hem inte var här,
kunde jag i min kvällsbön klandra
den gud som haver barnen kär.

Jag visste vad min man inte visste
Jag visste förrän jag blev stor:
att jag om pappas säd gått miste
och mamma aldrig varit mor.

Någonting drog mig ut i kvällen,
lust efter vad och flykt från vad?
Hemlängtan till förbjudna ställen,
De andras fönster i en stad.

I gatljus utan rullgardiner
såg jag hur de förströdde sig
och greps av hat mot det som skiner
och hat mot dem som födde mig.

Jag smög mig upp i deras trappa
ett barnporträtt av husets värd.
Så rusade jag hem till pappa
Men teg om blodets tiggarfärd.

Än skyr jag hos mig anletsdragen,
för att jag inte deras fått
som gav mig från den första dagen
en kärlek som är utan mått.

                    ---

Namnsedlar, i den mån de finns bevarade, brukar ligga bland bilagorna till födelse - och dop böckerna (serie H III ) i barnets hemförsamlings arkiv. I flera församlingar ligger dock dessa handlingar i separata, förseglade kuvert, som aldrig har öppnats. Präster i svenska kyrkan fick förr i sin utbildning instruktioner att namnsedlarna skulle hanteras med största sekretess. Det kommer också att enskilda arkiv med handlingar rörande barnmorskor kan innehålla namnsedlar. Det bör betonas att den nuvarande sekretesslagen stadgar en gräns som aldrig är längre än 70 år för uppgifter om enskild persons privata förhållanden. Denna lag kom 1980 men gäller retroaktivt och berör alltså också namnsedlarna. Eftersom inga sådana handlingar är daterade senare än 1917, betyder detta att alla namnsedlar som ingår i kyrkoarkiven kan öppnas och göras tillgängliga för forskning. Om det däremot finns korrespondens av yngre datum, som rör efterforskningen av barn och mödrar (se ovan) måste en sekretessprövning göras i varje enskilt fall - där kan ju nämligen finnas uppgifter om enskilda personer, som inte utan vidare kan lämnas ut. - Samtliga namnsedlar som förvaras i Malmö S: t Petri församlingsarkiv (både i stadsarkivet och hos pastorsämbetet) har öppnats, kopierats på arkivbeständigt papper (papperskvaliteten är ofta dålig)och anteckningar har gjorts i anmärknings- kolumnen i födelse - och dopboken om att uppgifter om moder finns bland bilagorna. I de fall sedlarna tidigare öppnats har de lagts i serie som betecknas HIb, " Allmänna handlingar", med underrubrik "Förfrågningar hos pastorsämbetet". Om ett barn till en okänd moder kommit till pastorsexpeditionen t.ex. år 1920 och undersökningar inletts med utgångspunkt i en namnsedel, har såväl sedeln som korrespondensen lagts i volymen för 1920, även om barnet fötts år 1895. Anteckningar om var handlingarna finns har alltid gjorts i anmärkningskolumnen i födelse- och dopboken.

Litteratur

Hagbard Isberg , Så var det … Lund 1959.
Anders Palm, "Son av min stad". Om Malmö i Hjalmar Gullbergs diktning. Elbogen, Malmö fornminnesförenings årsbok, 1984. I denna uppsats trycktes första gången den ovan citerade dikten.
Gösta Lext, Studier i svensk kyrkobokföring 1600 - 1946. Göteborg 1984.
Arthur Thomson, Barnkvävningen. En rättshistorisk studie. Lund 1960.
Åke Malmström, Rättsutvecklingen 1736 - 1809, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del 1. Stockholm 1934.
Jonas Frykman, Horan i bondesamhället, Lund 1977.

Upp